Vad är historien bakom ”Där vagnarna rulla”?

Besvarat av: Thomas

”Där vagnarna rulla” är en utbildningsfilm om Hallsbergs rangerbangård, inspelad 1943 på uppdrag av dåvarande Statens Järnvägar. Min kollega Roger Lundberg hade spelat in den på VHS och brukade visa den som ett tidsdokument på lokförarutbildningar. Men VHS började bli ganska obsolet och 2009 undrade han om jag inte kunde överföra den till DVD. Jag hade vid det tillfället lånat en videobandspelare av en annan, då pensionerad, kollega (som tråkigt nog inte längre finns bland oss) Kjell Andersson för att överföra andra videor åt honom till DVD – och passade förstås på att överföra den här med.

Jag tänkte att DVD är nog snart också obsolet och filmen borde vara intressant för en större publik, så jag passade på att ladda upp den till den då ganska nystartade webbplatsen Youtube. På grund av den 10-minutersgräns som fanns då fick den bli fyra delar eftersom filmen är 35 minuter lång. Har du inte sett filmen så finns länken till spellistan med de fyra delarna här:

Där vagnarna rulla

Sommaren 2013 firade SJ:s personaltidning SJ Nytt 70-årsjubileum. Chefredaktören Ylva Tägt åkte runt i Sverige till SJ:s olika kontor och visade bland annat upp första årgången, från 1943. ”Hmm… 1943”, tänkte jag, ”undrar om de skrev något om filmen”…

Och visst gjorde de det! Ett helsidesuppslag med text och bild. Så här kan ni läsa om bakgrunden till filmen, berättat av regissören:

Där vagnarna rulla

Av överinspektor Sven Linell, Hallsberg.

Arbetet vid en stor rangerbangård är som bekant mycket omfattande och komplicerat. Det är med tanke på detta som vår nyaste undervisningsfilm har tillkommit. Den skall efter hand visas för all nyanställd personal och även ingå som undervisningsmaterial vid fortbildningskurser över hela landet. Här nedan berättas något om hur en film som denna blir till.

Överinspektor Sven Linell, som här berättar om filmen ”Där vagnarna rulla”, radiointervjuas på Hallsbergs bangård av intendent Carl-Åke Wadsten.

Statens järnvägars filmarkiv har nyligen utökats med en undervisningsfilm: ”Där vagnarna rulla”. Den skildrar arbetet på Hallsbergs godsbangårdar och är huvudsakligen avsedd för undervisning av personal i växlings- och vagntjänst.

Arbetet på Hallsbergs bangårdar är både säreget, genom att rangerbangården är landets enda bangård med genomgående lutning, och så mångsidigt, på grund av det omfattande rangerarbetet, att alla till dessa tjänster hörande arbetsuppgifter ingå i detsamma.

Filmen kan därför användas både som studiefilm för dem, som icke varit i tillfälle att studera arbetet på rangerbangården, och som undervisningsfilm för dem, som skola instrueras i växlings- eller vagntjänst. Huvudparten avhandlar också dessa tjänster och till dem hörande arbetsuppgifter. Som avslutning komma några glimtar från vagnreparations- och godsomlastningstjänsterna.

Från växlingsarbetet på Hallsbergs bangård: borttagning av bromssko.

Hallsbergs rangerbangård har varit i bruk i över tjugo år, men trots dess centrala läge, torde kännedomen om denna och arbetet på densamma, inskränka sig till de tjänstemannakretsar, som direkt beröras av detsamma. Antalet studiebesökande järnvägsmän har aldrig varit stort.

Ett av ändamålen med filmen är också, att i vidare kretsar av järnvägsmän, således även bland dem, som icke direkt ha med dessa arbeten att göra, sprida kännedom om arbetet på Hallsbergs bangårdar. Filmen ger en mer tydlig och koncentrerad bild av arbetets förlopp, än man kan få vid ett flyktigt studiebesök på platsen.

Då meddelandet kom, att arbetet på rangerbangården skulle filmas och att jag skulle hjälpa fotografen tillrätta, trodde jag i min oerfarenhet, att det hela skulle vara överstökat på ett par dagar, men jag blev snart varse annat.

Filmfotografen med medhjälpare kom hit och så började vi, efter planering och rekognoseringar, att ordna upptagningar. Eter en vecka, med arbete från tidig morgonstund tills skuggorna började bli allt för långa, hade vi fått stommen till en skildring av arbetet på rangerbangården klar.

Under denna vecka hade jag kommit underfund med, att filmfotografens yrke icke är någon sinekur. Den mest minutiösa noggrannhet måste iakttagas vid bedömandet av belysning och vid inställning, men det oaktat blevo ofta de mest omsorgsfulla förberedelser förväges bara därför att ett litet moln i det avgörande ögonblicket behagade dölja solen. Det var inte bara att ställa upp kameran och sedan låta den snurra.

Dessutom måste filmfotografen vara fullständig akrobat, som icke fick dra sig för, att vid det ena tillfället med utrustningen på ryggen klättra upp i någon av de omkring 30 meter höga, svajande belysningsmasterna eller att vid andra tillfällen ligga på alla fyra på marken för att ta underredet av en vagn.

Fotograferingen, i synnerhet av detaljer, är ett krävande arbete. Ibland får filmfotografen också vara akrobat.

Men det räckte icke långt med denna veckas arbete. Åtskilliga resor måste göras hit, innan alla rörliga bilder voro klara.

Sedan kom klippningen och hopfogandet av bilderna i rätt ordning, även detta en tidsödande procedur, som krävde den största noggrannhet.

De tecknade bilder, som måste vara med för att tydliggöra och klarlägga arbetets gång, var en historia för sig. Det var många gånger svårt att avgöra huru dessa skulle utföras, men med den vane och skicklige tecknarens hjälp och stora erfarenhet, kunde även detta ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Upptagningen av ljudeffekterna gjordes under pågående arbete på bangården, där vi foro omkring med ljudupptagningsaggregatet uppställt på en järnvägsvagn, och till slut, när samtliga bilder hopfogats till den färdiga filmen, kom intalandet av texten.

All personal har varit synnerligen intresserad av upptagningarna och gjort allt för att resultatet skulle bli så lyckat som möjligt.

Det kan kanske ifrågasättas om upptagandet av en film, som visar arbetet på en så specialbetonad bangård som en fallbangård, kan i undervisningssyfte ha stor betydelse för andra än dem, som äro eller skola bli sysselsatta på en sådan eller liknande bangård.

Som redan nämnts är dock arbetet på rangerbangården så omfattande och mångsidigt, att så gott som alla arbetssätt, som ingå i växlingstjänsten både på en fallbangård och på en planbangård, även användas i arbetet här. Detaljerna vid växling, äro ju, om man frånser drivkraften för fordonens förflyttning, som här är självrullning, tämligen ensartade och de flesta av de arbetsmetoder, som tillämpas i Hallsberg, kunna mycket väl, lämpligt avpassade, även användas på andra bangårdar.

En detaljbild ur filmen: Kunze-Knorr-bromsens avstängningsventil öppnas; det kräver både påpasslighet och vighet.

Vad vagntjänsten beträffar, så är ju den likartad överallt.

Uppmärksamheten fästes på, att filmen icke är ”inspelad”, utan upptagningarna ha, om man frånser en del detaljer, gjorts under pågående rangerarbete.

Att så många detaljer medtagits i filmen beror givetvis på dennas karaktär av undervisningsfilm. Arbetsresultatet vid växling beror till stor del på hur smådetaljerna utföras, och de största skiljaktigheterna i arbetssättet på olika bangårdar äro just ofta att söka häri. Järnvägsmännen äro i allmänhet mycket konservativa, då det gäller tjänsten och obenägna att ändra arbetsmetoder, som en gång inarbetats. Kan filmen i detta avseende giva nya impulser och uppslag till förbättring av arbetsmetoderna, vore mycket vunnet.

Jag vill i detta sammanhang som ett exempel endast peka på en sådan enkel sak, som passning av vagnar vintertid med en bromssko på vardera rälsen, vilket tillvägagångssätt, även vid mycket ogynnsamt passningsväder, ger så gott som hundraprocentig säkerhet mot skoavslagning. Ett annat avsnitt, som även är värt beaktande, är förandet av ”vagnställningen”, i vilken inkomna vagnanmälningar sammanföras och avgångna vagnar avföras, så att stationens vagnställning när som helst kan avläsas och behovet av avgående tåg beräknas.

Källor

  1. Sven-Erik Pettersson skriver:

    AC minns jag kom i X2000.Vilken fin produkt av tåg som tillkom till den gamla vagnparken. Om ett koppel går av .Tar man kopplet från den andra vagnen istället.

    • Thomas skriver:

      På 90-talet pendlade jag till jobbet med X2. AC:n var riktigt välkommen de varma dagarna efter en rask promenad till stationen. Även dricksvattenautomaten som fanns i vagnsänden var ett trevligt tillskott.

      Ja, man kan ta det andra kopplet. Det finns viss redundans. Även tryckluftsslangar, högspänningskabel och signalkabel är dubblerade, så man har reserv nära till hands.

Lämna ett svar till Sven-Erik Pettersson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *