Vad är det för skillnad mellan de olika Rc-loken?

Linus

Rc1

Rc1 levererades till SJ i 20 exemplar 1967-1968.

Det första Rc-loket levererades 1967 och tillhör numera järnvägsmuseet i Gävle. Jag måste medge att det känns lite märkligt att vara så gammal att de lok man körde i början av sin karriär nu står på museum.

Rc1 får köra 135 km/h och har ett ganska fullpackat maskinrum med fler dioder och tyristorer än senare Rc-versioner. Det behövdes eftersom dåtidens halvledare inte klarade tillräckligt med ström.

Loktypen har fler ventilationsfläktar än senare versioner och låter därför mer.

Det finns bara ett fåtal Rc1 kvar idag. Bortsett från loket på bilden, som är ett museilok ombyggt till ett tidigare utförande, känner man enklast igen loktypen på ventilationsluckornas utseende. Det är bara Rc1 som har fyra, något utskjutande, luckor. Rc 2-4 har två.

Rc2 och Rc3

Rc2 levererades till SJ i 100 exemplar 1969-1975 och det exporterades 10 st till Österrike 1971-1974. Rc3 levererades till SJ i 10 exemplar 1970-1971.

Enda skillnaden mellan Rc2 och Rc3 är toppfarten. 135 km/h för Rc2 och 160 km/h för Rc3. De österrikiska Rc2:orna fick elbroms (ej återmatande), något som SJ inte ville ha på sina.

Genom åren har ett antal Rc2 växlats upp till 160 km/h och har således blivit Rc3.

Tågåkeriet i Bergslagen köpte de Österrikiska loken när de togs ur trafik där. De lokens enklaste kännetecken är de annorlunda strålkastarna som bl.a. är lite större än på övriga lok. Ett mindre kännetecken är frontluckan där multipelkabeln kopplas som är rund på dessa lok till skillnad mot alla andra som har fyrkantiga.

Vid bolagiseringen av SJ år 2001 hamnade alla Rc2 hos godsoperatören Green Cargo och alla Rc3 blev kvar hos SJ. Green Cargo köpte senare några Rc3 för att använda i de snabba posttågen. Alla GC Rc2 och Rc3 är numera ombyggda till Rd2.

SJ behöll sina Rc3 till början på 2010-talet då de såldes till andra aktörer. Merparten används numera i godstrafik.

Den markanta skillnaden i utseende mellan Rc2/3 och Rc4 är de två större ventilationsfilterluckorna längs taklinjen. På Rc2 är de monterade i linje med korgen och på Rc4 sticker de ut en bit. Utrustningen mellan boggierna skiljer sig också lite. Rc2/3 har runda trycklufttankar synliga där och Rc4 har en-två kantiga lådor.

Rc4 och Rm

Rc4 levererades till SJ i 130 exemplar 1975-1982 och det exporterades 8 st till Iran 1979-1980, 17 st till Norge 1977-1984 och 65 st till USA 1978-1988. Rm levererades till SJ i 6 exemplar 1977.

Rc4 har toppfarten 135 km/h och har en större felindikeringstablå i hytten så man inte behöver springa in i maskinrummet för att se vad som har hänt (som man måste på Rc1-3). Green Cargo har byggt om några lok som numera får gå 160 km/h och de används i posttåg.

De iranska loken heter Rc4 och har toppfarten 100 km/h, saknar maskinrumsfönster och har boggier lika de som Rc6 har. I Norge fick loket namnet El16 och har ett annat utseende med spetsig front, toppfart 140 km/h och elbroms (ej återmatande). I USA blev namnet AEM-7 med toppfarten 201 km/h och loken fanns hos Amtrak (54), Marc (4) och Septa (7). Loken i Iran och Norge är fortfarande i bruk men i USA är de tagna ur trafik med undantag för två av loken som såldes till Caltrain. Ett av dem ska användas för provkörningar när elektrifieringen av sträckan San Francisco-San Jose är klar.

Rm är ju strikt taget inte ett Rc-lok, men för det otränade ögat är det förvillande likt och bygger på samma teknik. De sex loken byggdes 1977 för Malmbanan men användes inte där så länge och används numera som vanliga godstågslok. De är baserade på Rc4 men har en toppfart på 100 km/h, enbart blockbroms (alla Rc har skivbroms för huvudsaklig bromsverkan och blockbroms för att ”putsa” hjulen) samt har en större vikt på 90 ton jämfört med 78 ton för Rc4. Skillnaden på utsidan jämfört med Rc4 är luftintag i linje med korgen (På Rc4 sticker de ut en bit), hjul utan bromsskivor och boggier liknande de som Rc6 har men med en extra spiralfjäder.

Rz

Rz var ett experimentlok som byggdes 1982 för att testa bland annat växelspänningsmotorer (asynkronmotorer). Toppfarten var 160 km/h. Utseendemässigt var det ett Rc4 med Rc6-boggier och till skillnad från övriga svenska Rc-lok hade det inga maskinrumsfönster. Loket skrotades 2015 efter att inte ha varit i trafik på över 20 år.

Rc5 och Rc6

Rc5 levererades till SJ i 60 exemplar 1982-1985. Rc6 levererades till SJ i 40 exemplar 1985-1988 och det exporterades 33 st till USA 1989-1997.

Enda egentliga skillnaden mellan varianterna är toppfarten. Rc5 hade 135 km/h och Rc6 har 160 km/h. På 90-talet började tågen gå fortare och det fanns större behov av lok som klarade 160, så under åren 1992-1995 byggdes alla Rc5 om till Rc6.

Med Rc5 introducerades en helt ny förarhytt och man införde en datorstyrd förarbromsventil ”HEL” som ersatte den tidigare mekaniska ”D3L”. Felsökningstablån från Rc4 uppgraderas även den till en dator, den så kallades FIS:en (FelIndikeringsSystem).

35 st Rc6 är utrustade med ”SMS” (Seriell MultipelStyrning) som gör att det går att ha ett lok i varje ände av tåg och styra båda från det främsta loket. Alla Rc-lok kan multipelköras (max 3 lok) med varandra via en tjock parallellkabel med drygt 100 ledare. Loken med ”SMS” kan multipelkopplas två stycken med enbart den mindre och smidigare UIC-kabeln.

De till USA exporterade loken levererades till NJT (32) och Septa (1) som ALP-44. De är inte längre i drift där.

Rc6 känns främst igen på ventilationsgallren vid taket som är större och vinklade annorlunda än på övriga Rc. Boggierna skiljer sig också åt från tidigare Rc och det finns en låda på taket som övriga Rc saknar.

Rc7

Rc7 fanns ett kort tag i början av 2000-talet när SJ hade långt gångna tankar att köra loktågen lite fortare, som ersättningståg för X 2000. Två Rc6-lok byggdes om för att kunna köras i 180 km/h och blev därmed Rc7. Man tänkte också bygga om ett antal vagnar för den högre hastigheten. Vagnarna fick ny inredning och mörkblå exteriör ”Blue X” men byggdes aldrig om för högre hastighet än 160 km/h. Efter några år återställdes loken till Rc6.

Kuriosa

Det har byggts 366 Rc-lok (inkl. Rm) till SJ. Exportloken var 133 till antalet. Totalt alltså 499 lok. Räknar man med Rz blir antalet det lite prydligare 500.

266 av de till SJ levererade Rc-loken finns kvar i trafik som Rc1-4, 6 och Rm idag. 32 av exportloken används ännu. Åtta av dessa är Österrikare som köpts tillbaka till Sverige.

79 lok har byggts om till Rd. 21 Rc-lok och 99 av exportloken har skrotats. Två AEM-7 finns på museum.

Från början var alla Rc-lok (utom ett) i Sverige målade i den klassiska orange färgsättningen. Genom åren har ett flertal färgsättningar kommit och gått i takt med olika designprogram och att lok bytt ägare. Numera finns loken i ett flertal olika färgsättningar då Rc-loken kan hittas hos ganska många bolag.

Läs mer

Järnväg.net om Rc-loken.

Teknikaliteters artikel om Rc-loken.

Wikipedia om AEM-7, ALP-44, Rc4 i Iran, Rc-lokserien.