Tidsstudie i arbetsmiljö för lokförare

Besvarat av: Martin

Mycket har hänt genom åren vad gäller arbetsmiljön för lokförare. Det är som synes enorma skillnader men så skiljer det närmare 100 år mellan D-loken och motorvagnstypen ER1 som är två av exemplen nedan.

Förarhytten i ER1 som levererades 2019 och är det modernaste vi har på svenska spår idag. Foto: Alhaji Bouyagi Touray

Moderna fordon har oftast högt och centralt placerade förarplatser där ökad krocksäkerhet lett till god sikt framåt men väldigt begränsad sikt åt sidorna och bakåt. Motorvagnar kräver egentligen ingen sikt bakåt då tåget varnar om något inte fungerar som det ska vad gäller dörrar och bromsar. Hanteringen av tåget vid normal drift är oftast väldigt enkel där huvudsakligen en eller ett par spakar och några knappar är vad som behövs till de vanligaste funktionerna. Fordonen har datorer som håller reda på det mesta och berättar om något är fel. Stolen föraren sitter på går att justera på många sätt för bästa komfort. Inställningar finns för höjd, fjädring, lutning och hur långt från bordet man vill sitta. Det finns även ryggstöd, armstöd, nackstöd och svankstöd som går att ställa in. Hytterna är dessutom oftast försedda med luftkonditionering och har god belysning.

Förarhytten i ett D-lok från 1925. Foto: Rasmus Axelsson

Förr var sikten lika god åt alla håll men krocksäkerheten var dålig och hanteringen av tåget var manuell med rattar, spakar, knappar och mätare för de flesta funktionerna. Föraren hade alltså betydligt fler saker att hålla reda på och behövde själv hålla koll på att allt fungerade som det skulle. Det var viktigt med bra sikt bakåt, först genom att föraren lutade sig ut och tittade bakåt och senare med backspeglar. Stolen var i många fall bara en lös träpall där det möjligtvis gick att justera höjden på sittytan. Om det blev för varmt var det öppna fönster som gällde och belysningen var svag.

Förarplatsen i den smalspåriga rälsbussen Yp från 1950-talet. Observera motorns placering i hytten. Foto: Fredrik Lundström

I en del dieseldrivna rälsbussar var förarplatsen i ena änden placerad några tiotal centimeter från motorn vars ljud endast dämpades av en tunn huv. Ljudnivån var hög även i diesellok och ellok då ljuddämpning i större skala inte ansågs nödvändigt.

Läs mer

Hur ser det ut i förarhytten?
Vilka sorters tåg har vi?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.