Förr i tiden var det vanligt med vändskivor som var stora nog att vända ett lok. Ångloken var i allmänhet gjorda för att köras i en riktning, så de behövde vändas ganska ofta. Men eftersom de också behövde fyllas på med kol och vatten ganska ofta så gjorde det inte så mycket att de skulle vändas.

När elloken och dieselloken kom så kunde de gå långa sträckor utan service, så att hålla på att vända dem hade inte varit särskilt praktiskt. De flesta el- och diesellok går lika bra att köra åt båda hållen. Många lok har två förarhytter, en i varje ände, andra har bara en.

I stället för att vända tåget, eller loket, så kopplar man bort loket från vagnarna och kör runt det på ett parallellt spår till andra änden av tåget där man kopplar till det igen – så kallad rundgång.

I pendeltrafik där man ville korta vändtiden så hade man två lok, ett i varje ände, så man inte behövde flytta några fordon utan bara föraren.

Senare kom motorvagnar, där man inte har ett separat lok utan drivmotorer och förarhytt finns i vagnarna.

Med tiden försvann alltså behovet av vändskivor och i dag finns inte många kvar som används. Behöver man vända ett lok eller ett tåg i dag så använder man i stället oftast ett triangelspår.

Triangelspår finns på ett tiotal platser i Sverige och innebär att spåren är anslutna i en triangel så man kan köra åt alla andra håll oavsett varifrån man kommer – samt att man kan vända hela tåget och köra tillbaka där man kom ifrån.

Triangelspår finns bland annat i:

• Bastuträsk
• Frövi
• Gällivare
• Gävle
• Göteborg
• Katrineholm
• Kattarp
• Kiruna
• Kolbäck
• Kristianstad
• Laxå
• Malmö
• Nykroppa
• Stockaryd
• Stockholm
• Torup
• Vännäs
• Ånge
• Älvsbyn
• Öxnered