I Sverige finns det drygt 18 000 kilometer järnväg och längs dessa minst 6 000 järnvägsövergångar. Ungefär hälften saknar ljud- och ljussignaler och/eller bommar.

Hur kommer det sig då att det är så många som saknar skydd? Det beror på att i järnvägens barndom gick tåg inte särskilt fort och det fanns inte många bilar så övergångar byggdes överallt där behov fanns. Av den anledningen blev det väldigt många sådana då det var enklare att bygga flera än att bygga bara en övergång och en parallell väg istället. Det fanns på de flesta ställen ingen anledning att bygga planskilda övergångar på den tiden.

Med tiden har farterna på både väg och järnväg ökat och antalet tåg och vägfordon likaså. Arbetet med att bygga bort farliga järnvägsövergångar eller göra dem säkrare pågår konstant men tar tid och kostar pengar så det går långsamt framåt. De flesta helt obevakade övergångar finns på lågtrafikerade järnvägar.

Moderna järnvägar som trafikeras med höga hastigheter saknar järnvägsövergångar i plan, där har man satsat på tunnlar under eller broar över järnvägen. Det finns banor där tågen kör relativt fort som har klassiska järnvägsövergångar men dessa är då försedda med ljud- och ljussignaler, bommar och hinderdetektorer som berättar för tågen om något vägfordon har fastnat på övergången. Av den anledningen går dessa övergångars bommar ner extra tidigt så att tågen ska få varningen i så god tid att de hinner stanna om det finns ett hinder.

Läs mer

Trafikverket om säkrare järnvägsövergångar.
SVT om två pilotanläggningar för säkrare järnvägsövergångar.
Aftonbladet om att säkra järnvägsövergångar.
SVT om kompositblock (artikel från 2017).