I Sverige är spänningen i kontaktledningen, som hänger ovanför spåren, nominellt 15 000 volt. Normalt varierar den mellan 14 000 och 17 000. I extrema fall, om det är problem med strömförsörjningen och flera tåg försöker accelerera samtidigt kan den sjunka nedåt 12 000 volt och då märker man tydligt att loket blir svagare än vanligt. Sjunker spänningen mer så bryts strömmen automatiskt.

Sverige var, liksom Tyskland, tidigt ute med eldrivna tåg och har därför en udda frekvens: 16,7 Hz – precis en tredjedel av de vanliga 50 Hz som vi har i eluttagen. Man valde denna frekvens eftersom loken hade likströmsmotorer, och en lägre frekvens var mer lik likspänning.

Varför använde man inte likspänning? Man gjorde detta på korta sträckor (och gör än i dag) som för spårvagnar, men på längre sträckor blev det för stora strömförluster. För att minska förlusterna var man tvungen att sänka strömmen och det kunde man göra med hjälp av en transformator. Samtidigt som strömmen minskar så ökar spänningen. Men transformatorer kräver växelspänning, de fungerar inte med likspänning.

Lok använder internt, precis som spårvagnar, en spänning på 700 volt, vilket innebär att loken behöver en stor och tung transformator för att minska spänningen från 15 000 volt.

Länder som väntade med att elektrifiera sina järnvägar tills tekniken för att konvertera växelspänning till likspänning fanns, de behövde inte använda 16,7 Hz. Finland och Danmark har därför i stället 50 Hz i sina kontaktledningar med spänningen 25 000 volt.