Går man riktigt långt tillbaka gick det inte lika många tåg och de gick inte lika fort. De som trampade dressin jobbade ju på järnvägen och förväntades ha tillgång till tidtabeller och förstånd att hålla sig undan. När ett tåg närmade sig gällde det ju att snabbt stanna och ta bort dressinen från spåret. Men dödsolyckor inträffade och så småningom infördes regler.
Att trampa dressin kallades för C-fordonsfärd och krävde medgivande från tågklareraren – den som styr trafiken. För att få medgivande behövde man berätta vilken sträcka och vilken tid man behövde, och om det inte var planerat några tåg på sträckan tidigare än 5 minuter efter sluttiden så fick man medgivande. Tågklareraren ansvarade därefter för att inte råka släppa ut några tåg på sträckan under den tid som dressinföraren fått medgivande.
Dessa regler upphörde att gälla i slutet av 1900-talet och numera använder man L-skydd vid dressinfärd. Vid L-skydd gör tågklareraren en avspärrning så inte han/hon oavsiktligt råkar släppa ut ett tåg. Avspärrningen tas bort först när den som begärde L-skyddet kontaktar tågklareraren igen och avslutar.