När Regina kom för drygt 20 år sedan var det mycket som var nytt. Bland annat tillvalskonceptet som innebar att det inte fanns färdiga modeller, utan köparen kunde sätta ihop sin egen variant genom de olika tillvalen – därav de många olika varianterna.

Fordons-ID

När de första fordonen levererades fick de nummer i SJ:s nummerserie, från 3242 som var nästa lediga nummer efter den sist tillverkade X14 (3241). Några levererades till Tågkompaniet för trafiken runt Gävle (X-Trafik) och dessa fick nummer i Tågkompaniets nummerserie. Allt löpte på bra tills fordonet på bilden ovan började bli klart. Det skulle nämligen inte levereras till någon tågoperatör utan skulle användas som ett lånefordon när alla levererade Reginor, en efter en, togs in på verkstad för lite större åtgärder (så kallad nollställning).

Bombardier visste inte vilket nummer de skulle ge den, så de ringde oss på SJ och rådgjorde. Deras första förslag var att kalla den 1051 eftersom det är det interna numret på ena vagnen. Vi tyckte inte det var bra eftersom det numret redan fanns på Rc-lok. Då föreslog de den andra vagnens nummer som är 9051, och det tyckte vi lät bättre. Och så fick det bli.

Det interna numret för ena ändvagnen (den med strömavtagare) är alltid 1 000 plus tillverkningsnummer, dvs den först tillverkade Reginan har 1001, den andra 1002 osv. Numret för andra ändvagnen (den med låggolvsdörren och rullstolshissen) är alltid 9 000 plus tillverkningsnummer. När det finns en mellanvagn har den 3 000 plus tillverkningsnummer.

Nästa Regina som byggdes efter 9051 var 9052 som också blev ett lånefordon, men sedan byggdes ett antal till olika tågoperatörer innan behovet av ytterligare ett lånefordon uppstod. Nu var man uppe på tillverkningsnummer 62 och återigen osäker på numreringen så man ringde SJ. Den gången var det jag personligen som svarade, vill jag minnas.

Bombardier frågade: ”Ska vi fortsätta på ’vår’ nummerserie och kalla den 9053 eller ska vi göra ett hopp och gå efter tillverkningsnummer?”. De var själva inne på att fortsätta i serien men jag sa nej. ”Kopplingen till tillverkningsnumret som ni gjorde med 9051 och 9052 är bra, mycket bättre än bara ett godtyckligt nummer. Kalla den 9062!” – och så blev det.

Numren i SJ:s serie rullade på, 3294, 3295, 3296, men sen började det bli problem eftersom dubbeldäckarna X40 fått numren från 3301 till 3343. De Reginor SJ beställde själva fick nummer 3344-3363, men någonstans under vägen började de flesta byta nummer på sina Reginor till 9 000 plus tillverkningsnummer, och följde Bombardiers exempel.

Jag kommer därför att använda 90-numrena nedan.

Leveranserna

De sex första Reginorna (9001-9006) levererades till Västmanlands Lokaltrafik och fick beteckningen X50. Man ville inte ha några tillval, så de levererades med en strömavtagare, en toalett, endast andra klass och 200 km/h. Ganska snart kom man fram till att man ville ha en toalett till, så det eftermonterades.

Nästa leverans gick till Tågkompaniet, (9007-9011) och det blev inga tillval där heller. En strömavtagare, en toalett och endast andra klass. Men de nöjde sig med 180 km/h som toppfart och därför kallades dessa X51.

Den tredje Reginamottagaren var Tåg i Bergslagen som då kördes av SJ. De fick 9012-9015 och 9018-9025. De var utrustade med en förstaklassavdelning, en strömavtagare och toppfart på 180 km/h. Tror att det också bara var en toalett från början här, men det blev ganska snart två. Dessa fick heta X51 på grund av den lägre hastigheten trots att de inte var likadana som Tågkompaniets.

Sedan gick turen till SJ som fick 9016 och 9017. Dessa hade förstaklassavdelning, två strömavtagare, två toaletter och max 200 km/h. För att skilja dem från X50 som saknade första klass så blev det här X52.

Nästa modell levererades till Västtrafik, 9026-9031 De ville ha max 180 km/h och endast andra klass. Dvs, samma utförande som Tågkompaniets X51:or, men i och med att SJ var tågoperatör för Västtrafik och också för Tåg i Bergslagen vars X51:or hade första klass, så blev det här en ny variant som fick beteckningen X53.

9032-9047 levererades till SJ som X52, med förstaklassavdelning, två strömavtagare, två toaletter och max 200 km/h. Ganska lika de tidigare X52:orna, men med färg-LCD-skärmar i hytten för backspegelkamerorna i stället för de tidigare svartvita CRT-monitorerna. De fem sista, 9043-9047, var förberedda för mellanvagn genom att de hade två extra motorer. Mellanvagnen monterades in senare, med en toalett och endast andra klass. Mellanvagnen saknar drivning så därför behövde en av ändvagnarna extra motorer.

När Tåg i Bergslagen tog över ansvaret för trafiken Västerås-Fagersta-Ludvika från Västmanlands Lokaltrafik behövde de fler fordon och tidigare VL-Reginorna 9005 och 9006 byggdes om till TiB-Reginor. Det skedde genom ommålning och att man skyltade en del av andraklassavdelningen som första klass. Men för att betona att det här inte längre var X50-varianten så bytte man beteckning på den. Man ville inte använda X51 eftersom den hade en toppfart på 200 km/h, så det fick bli nästa lediga: X54.

Senare beställde Tåg i Bergslagen fler Reginor och ville då ha med förstaklassavdelning och 200 km/h, alltså X52, men de valde att kalla dessa X54 för att inte få ytterligare en variant.

Västtrafik gjorde också fler beställningar, först på 200 km/h och andraklassavdelning med två strömavtagare. Dessa benämns X50.

SJ beställde 20 stycken Reginor med två mellanvagnar, totalt fyra vagnar och dessa benämns X55. De har två strömavtagare, sju toaletter, förstaklassavdelning, bistro och tågskyddssystemet ETCS.

Slutligen byggdes en nyare serie av Reginorna där alla kallas X52 oavsett om de har förstaklassavdelning eller ej, men alla får gå 200 km/h och har tågskyddssystemet ETCS. Fordonsnummer 9074 och uppåt.