Varför har vissa tåg buffertar och vissa inte? Hur fungerar de och varför behöver inte alla tåg ha det?
Alvar
En buffert består enkelt förklarat av en platta fäst i en fjädrad innerhylsa som glider i en fast ytterhylsa.
Fordon som har skruvbroms behöver också ha buffertar eftersom det annars inte finns något som tar upp längsgående krafter eller som ser till att avståndet mellan vagnarna bibehålls oavsett om tåget accelererar, bromsar, är på väg uppför eller nedför.
Om fordonen har automatkoppel behövs inga buffertar då kopplen, förutom att hålla ihop fordonen, även tar upp längsgående krafter och ser till att fordonen inte kommer för nära varandra. Det finns lok med automatkoppel som även har skruvkoppel för att kunna dra vagnar oavsett koppeltyp. Dessa lok är då utrustade med buffertar.
I stort sett alla moderna motorvagnar har automatkoppel och saknar således buffertar. Det finns krockskydd under frontens glasfiber men traditionella buffertar skulle inte fylla någon funktion. En motorvagn med automatkoppel är bara tänkt att kopplas ihop med likadana fordon. När ett vanligt lok används för att bärga en motorvagn med automatkoppel används ett särskilt övergångskoppel.
Alla sorters järnvägsfordon som har skruvkoppel eller länkkoppel måste ha någon form av buffert för att kunna användas. Smalspåriga fordon har ibland inte plats för två buffertar. De har då istället en centrerad buffert. Fordon utan sidobuffertar går att framföra i skarpare kurvor där buffertarna annars riskerar att gå omlott och orsaka en urspårning.
Ibland stöter man på påståendet att buffertar är magnetiska och håller ihop tåget men så är alltså inte fallet. Detta påstående härstammar med all säkerhet från Brios trätåg där fordonen hålls ihop med hjälp av just magneter.