Man kan lätt få intrycket att järnvägen jämnat ut höjdskillnaderna med tunnlar, skärningar, bankar och broar men det fungerar bara till viss del då Sverige inte är ett platt land. Oftast märker man som resenär inte backarna då de inte är lika markanta som på vägarna där man dessutom oftast har sikt såväl framåt som åt sidorna.

Lutningen brukar anges i promille, dvs tiondels procent. Längs med banorna finns lutningsvisare som visar var backarna börjar, hur långa de är och hur mycket det lutar.

Den brantaste backen i landet finns på Citybanan i Stockholm och lutar 31 promille eller 3,1% vilket innebär 31 meters höjdskillnad på tusen meter.

När järnvägar byggs försöker man undvika backar så ofta som det går och dagens byggteknik och maskiner har gjort det enklare än det var i järnvägens barndom då banorna byggdes med handkraft. De banor som i huvudsak byggs för persontrafik brukar ha brantare backar än de banor som har blandad trafik då persontåg inte väger i närheten av vad godståg gör och har därför inga problem att ta sig upp- och nerför branta backar.

Ibland blir backiga avsnitt på järnvägen en flaskhals för kapaciteten och kan då byggas om med en ny dragning av linjen eller en tunnel. Botniabanan är ett exempel där en ny bana reducerat backarna rejält jämfört med den ursprungliga banan och Hallandsåstunneln är ett bra exempel på en tunnel som ersatt en backig äldre linjedragning.

Om backen är för brant…

Ett land som är betydligt backigare än Sverige är Schweiz. Ett flertal backar är så branta att tågens hjul behöver hjälp. På Gornergratbanan är lutningen upp till 200‰ och där används kugghjul som går i ett eget spår mellan rälerna.